Tenta - språkets struktur

Alla Inga Spara

• fonem betydelseskiljande via ljud. Att undersöka ordpar med olika betydelse men där endast ett ljud (e/å) skiljer dem åt kallas fonologi. Studiet av uttalsvarianter av olika fonem kallas fonetik.
• ortografi läran om stavning och stavningsprinciper.
• morfem betydelsebärande delar av språket, språkets minsta betydelse-beståndsdelar. Bil-en.
• syntax läran om hur man sätter samman ord till större enheter
• semantik – läran om ords betydelse, förhållande mellan språk och verklighet.
• infinitiv att-former av verb, grundformen. (att) hoppa, leka, gå, vara
• supinum ha/har/hade-former av verb, hoppat, lekt, gått, varit
• tempus uttrycker tidsförhållanden
• modus reflekterar talarens inställning till det talade
• indikativ normalmodus
• konjunktiv modus efter önskan eller villkor
• imperativ modus som förmedlar en uppmaning
• passiv diates när ett verb står i passiv diates skrivs det ofta med s-form: låste-s, tog-s, påbörja-s
• deponensform en s-form som inte uttrycker passiv diates, ex: slåss, boxas, stickas, retas
• opersonliga verb konstrueras med betydelsesvagt (opersonligt) det som subjekt: Det regnar, Det snöar, Det blåser
• intransitiva verb kräver inget mer än subjektet: Kalle springer, Båten sjunker
• monotransitiva verb behöver normalt både subjekt och objekt: Lisa spelar fotboll, Jag sköt en gås, Mormor vek papperssvalor
• bitransitiva verb behöver normalt subjekt och både indirekt och direkt objekt: Vi lånade henne två cd-skivor, Vem gav chefen enkäten, Man skänkte staden en staty
• bisatsinledare kan vara en subjunktion, ett adverb eller ett pronomen, att, när, vilken
• biff-regeln I Bisats kommer Inte Före det Finita verbet
• direkt objekt kan sägas vara den/det/dem som har blivit utsatta för handlingen/händelsen/PREDIKATET
• indirekt objekt ”Åt/till/för vem + predikatet + subjektet + direkta objektet ?
• prepositionsobjekt utgörs av en prepositionsfras som semantiskt är ungefär likvärdig med direkt eller indirekt objekt: Birgit tittade ofta på TV-sporten.
• prepositionsstrandning när rektionen flyttas till första position i satsen. TV-sporten tittade Birgitta ofta på.
• predikativ finns subjektiv predikativ och objektiv predikativ. Predikativ är inte objekt utan böjs efter subjektet eller objektet. Jämför: Jupiter är ingenjör. Jupiter och Alva är ingenjörer.
• kopulaverb behöver något mer, en ”predikatutfyllnad”, kopulaverb TAR predikativ. Ex att komma ihåg: vara, bli, förbli
• tsro-adverbial fraser som anger Tid, Sätt, Rum, Omständighet, grad mm.
• satsadverbial led som uttrycker negation, t.ex. inte, talarens inställning till det sagda, ex lyckligtvis, tråkigt nog, modalitet, ex kanske, nödvändigtvis, enligt säkra källor, antagligen, eller som textbindare, ex följaktligen, alltså.
• agent (eller agentadverbial) kan sägas vara den som utför en handling. Alla agentfraser inleds med prepositionen av.
• huvudord huvudordet i en fras ger namn åt frastypen. En adjektiviskt huvudord utgör t.ex. en adjektivfras.
• substantiverat adjektiv/particip när ett substantiviskt huvudord är underförstått, inte utsatt. Då är det fortfarande en nominalfras. Ex: Våra unga måste få framtidstron tillbaka!
• framförställda attribut attribut som står före sitt huvudord.
• efterställda attribut attribut som står efter sitt huvudord.
• adjektivattribut utgörs av adjektivfraser, som ofta bara består av ett ensamt adjektiv eller ett particip.
• bestämmarattribut nominalfraser och räkneord som fungerar som attribut: min lilla vän, två brädor, den här bilden
• genitivattribut bestämmarattribut som utgörs av pronomen: min lilla vän, Kalles bok, hans fotboll
• måttsattribut nominalfraser som uttrycker längd, vikt, utsträckning osv. ett glas vin, en meter tyg, en liter mjölk.
• epitet nominalfraser som anger yrke, relation, specifikation, position mm: fröken Jansson, kung Stenkil, bokhyllan Billy
• artiklar egna bestämningar: en blomma, den lille ministern, de hemska odjuren
• prepositionsattribut prepositionsfras (med preposition + rektion). Huset vid havet, tanken på att han skulle sitta ensam, rädslan för att bli övergiven
• satsattribut (satsformade attribut) utgörs av en bisats. Pojken som jag känner, frågan om vi skulle klara det.
• infinitivattribut utgörs av en infinitivfras. Konsten att älska
• adverbattribut utgörs av adverbfraser som ofta består av ett ensamt adverb som då, nu här, hit placerat direkt efter huvudord. Mannen där, vägen hem
• apposition – ofta när en nominalfras står efter huvudordet. Olle, min kompanjon
• species bestämdhet
• genitiv tillägg av s. Exempel: katt-s, katten-s, Kjell-s, apor-s
• possessiv genitiv (kallas också ägandegenitiv) handlar om genitiv i form av typiskt semantiskt ägande: Ginas bil, Karlas skruvmejsel
• subjektiv genetiv här betecknar genitivet den som utför en handling. Exempel: vikariens dammsugning, kirurgens öppnande av buken, studenternas drickande
• objektiv genetiv här betecknar genitivet den som blir utsatt för en handling. Exempel: Palmes begravning, fru Svenssons hjärtoperation, morgongrötens uppätande
• måttsgenetiv anger oftast en tidsrymd eller en sträcka: två meters försprång, ett års förberedelser
• deklinationer vilka ändelser ord får beroende på vad de slutar på. Katt-er, hund-ar, byx-or
• appellativer (eller artnamn) betecknar räkningsbara element. Det finns konkreta: stol, man, hund boll och abstrakta: kris, äktenskap, svar, tanke
• kollektiver också räkningsbara element, men som byggs upp av individuella delar: familj, grupp, collage antologi
• grupptecknande ord inte räkningsbara, och svåra att sätta i plural: bagage, ohyra, personal
• ämnesbeteckningar inte räkningsbara, sällan i plural. Är ämnen och substanser som stål, sirap, smör, öl
• abstrakta massord liknar abstrakta appelativer men är svåra att sätta i plural: kärlek, vrede, kunskap, ilska
• komparation handlar om böjning som dum (positiv), dummare (komparativ), dummast (superlativ)
• suppletivt när former av ord avviker från böjningsnormer såsom gammal-äldre-äldst
• absolut komparativ när komparationen inte jämförs med något annat, t.ex. en äldre man som inte betyder ”äldre än någon annan”
• obestämda pronomen (även indefinita) inte bestämda i talsituationen: många, några, få, somliga
• bestämda pronomen (även definita) får sin syftning entydigt bestämd i talsituationen: jag, vi, dessa
• demonstrativa pronomen får sin referens direkt i talsituationen: dessa köper jag
• anaforiska pronomen får sin referens i den språkliga kontexten – de syftar på något som just nämnts: Kalle var glad. Han hade bjudit Ulla på bio.
• determinativa pronomen används i meningar som (alltid) inleds med som. Får sin referens i denna relativsats: Den som inte tror mig u kommer att ångra sig längre fram.
• reflexiva pronomen syftar i regel på subjektet i satsen: Kalle slog sig på tummen med sin hammare.
• relativa pronomen inleder bisatser. Får sin syftning från överordnad sats. Jag såg matchen som ni vann. Bilen vars förare hade smitit från olyckan var totalkvaddad. Mannen med vilken vi talade var symaskinsagent.
• utrum kallas det genus där n i ändelser mm används: katten, en bil
• neutrum kallas det genus där t i ändelser mm används: huset, ett nätverk
• animat betecknar det levande
• frågande pronomen – (gäller indefinita) frågande pronomen som vem, vilken, vad, hurdan
• kvantitativa pronomen (gäller indefinita) beskriver mängd, grupp mm såsom alla, samtliga, varje, många, flera, några, åtskilliga
• kongruera ändra form efter något, ex: liten pojke, små pojkar
• indikativ grundmodus: sitter, satt
• satsradning samordning av satser utan konjunktion: Desdemona knackade på dörren, då gick Puck och gömde sig, hen gick in till mamma. behöver punkt eller och eller liknande
• asyndes asyndes liknar satsradning en är motiverat – en stilfigur: Jag ko, jag såg, jag segrade.
• satsstyckning när en sats styckats av och gjorts till en egen (grafisk) mening. Kan inte rent syntaktiskt stå ensamt: Jag somnade. På bussen
• samordning när flera satser eller fraser i en mening kombineras på samma syntaktiska nivår, t.ex. med ord som och, eller men
• opersonliga verb tar inte subjekt. Verb som ofta handlar om väder: det snöar, det regnar, det blåser.
• possessivpronomen uttrycker ägande: min/mitt/mina, din/ditt/dina, hennes/hans/hens/dess
• attribut bestämning till nomen, den gula koltrasten
• rektion – bestämning till preposition, står efter preposition, på landet
• perifrastisk böjning böjs inte med ändelser: fantastisk – mer fantastisk – mest fantastisk
• valens ett ords förmåga att knyta bestämningar till sig, så som ge som har givare, mottagare, och gåva
• syntaktisk valens har att göra med vilka konstruktionstyper (frastyper, bisatser) som kan knytas till ordet
• nollvalenta verb tar expletivt subjekt: det snöar, det regnar
• modala hjälpverb handlar om hur talaren förhåller sig till satsinnehållet – sant? Önskvärt? Nödvändigt? Möjligt? M.m. Ex: jag kunde komma, jag vill komma, du borde komma, du måste komma, du behöver inte säga
• bundet adverbial istället för att exempelvis ge någon något så använder man istället preposition: ge något till någon. Här rör det sig om bundet adverbial
• fonologi – skillnad från fonetik. Fonologi är läran om ljudsystemet, hur ljuden fungerar i språket och hur språkljuden förhåller sig till varandra i språket. Man är här inte så intresserad av hur ljuden produceras eller låter.
• fonetik behandlar hur ljud låter och hur de produceras
• fonematisk utgöra skillnaden mellan två morfem
• minimala par ordpar där ett enda ljud skiljer orden åt, betydelsemässigt
• segmentella fonem vokal- och konsonantfonem, inplacerad i rad av vokal- och konsonantfonem
• prosodem fonem som har att göra med betoning och läggs på större del av ord: stavelsen
• stavelse en kärna som enkelt sagt utgörs av en vokal och en eller flera konsonanter före och/eller efter denna kärna. En stavelse måste innehålla en vokal
• satsbetoning de mest innehållstunga orden får starkare betoning, och de står oftare mot slutet av en mening: Hon har en syster so bor i Malmö.
• ordaccent kan liknas vid ordmelodi, ord som anden ’fågeln’ och anden ’vålnaden’ uttalas olika trots samma betoning. Finns akut accen/accent 1 och grav accent/accent 2
• allofoner olika sätt att uttala ett visst fonem, exempelvis r-ljud, /r/
• kardinalvokaler beskriver vokalljud (maximalt öppen & maximalt främre, osv), visas i vokalfyrsiding
• rundning beskrivning av vokalljud, jämför bi och by där munnen arbetar på olika vis, runt eller ”leende” som i bi. Man talar om inrundat och utrundat ljud.
• artikulationssätt hur luftströmmen blockeras eller bildas för att skapa ljud
• artikulationsställe det ställe där hindret eller blockeringen uppstår, i ljudskapandet
• tonande konsonant bildas när stämläpparna vibrerar för att skapa ljud'
• tonlös konsonant när stämläpparna istället är stilla
• klusil ett artikulationssätt där luftströmmen spärras av en kort stund så att ett tryck byggs upp för att sedan släppas. Ex: p-ljudet i spå (klusil kan jämföras med engelskans ”closed” som stängd)
• frikativa artikulationssätt där luftströmmen pressas in genom en smal passage. Ex: s-ljudet i sa (frikativa kan liknas vid ”friktion”)
• nasal artikulationssätt där luftströmmen genom munnen spärras av och släpps ut genom näsan. Ex: n-ljudet in nu (nasal kan jämföras med ”näsan”)
• lateral artikulationssätt där luftströmmen blockeras så att det antingen tvingas ut i ena sidan i munhålan eller eventuellt på båda sidor. Ex: l-ljudet i lus
• tremulant (också vibrant) artikulationssätt där luftströmmen sätter någon del av ansatsröret (tex tungspets eller tungspene) i vibration. Ex: r-ljudet i ro och får.
• aspirerad en aspirerad konsonant finner vi då konsonantljudet följs av en kort utblåsning. Ex: första ljuden i post, tak, katt (pHost, tHak, kHatt,)
• supradental när fonemkombinationerna /rt/, /rd/, /rn/, /rs/ och /rl/ smälter samman i uttalet till ett enda ljud. Tungan böjs då bakåt så att tungspetsen hamnar längst bak i tandvallen. Har alltså med R att göra. Ex: fort, bord, barn, vers, sorla
• approximanter de ljud som bildas med ett artikulationssätt som ligger mellan vokalernas relativt fria luftflöde och frikativornas trånga passage. Ingår ofta inom frikativorna. Ex: j-ljud och v-ljud ibland.
• diftong när en vokalklang glider över till en annan, trots att det fortfarande är fråga om bara en enda vokal. Ex: skåneskeåne, jajao, stenstain
• koartikulation fenomenet att olika ljud påverkar varandra
• fonotax reglerna för vilka ljudkombinationer som är tillåtna i ett språk. Vissa fonotaktiska regler är specifika för svenskan, och vissa gäller för språk universellt. 1. i början sv svenska ord får finnas max tre konsonantljud, skruva, strumpa men måste vara s i början, inte *ksruva, *rtsumpa. Fler regler finns.
• sonaritet konsonanters ”hörbarhet”. Reglerna om vilken ordning de får stå i i ett ord kopplas till dess sonaritet.
• vokalmöte möte mellan lång och kort vokal
• hyperkorrektion att man korrigerar språkbruket mot en tänkt skriftspråksbild när man inte ska göra det. Ex stavning: användning andvändning. Ex uttal: åtminstone åtminstonde. Ibland kan ett konventionellt bruk leda till språkförändring.
• ortografi läran om stavning
• grafem skriftens motsvarighet till fonem. Ett grafem betyder samma sak som ”bokstav” i bemärkelsen ”grupp av bokstavstecken som uppfattas som stående för ett och samma värde”. grafem skrivs inom vinkelparenteser: <g>. Svenskan har 29 st.
• allografer precis som fonem kan realiseras som olika allofoner finns för grafem olika allografer. För <g>: g, g, G.
• rot en rot kan ofta sägas ha en rik lexikal betydelse – vi får en ”betydelsebild” i huvudet när vi hör eller ser morfemet. Ex: stol, skrik, vet, gul. Rötter består av ett enda morfem och kan inte delas upp i fler betydelsebärande delar, de kan också fungera som eget ord
• prefix ett affix som står före ordet
• suffix ett affix som står efter ordet
• avledning skapar nytt ord, inte bara av rotmorfem. Kan t.ex. göra verb till adjektiv: bada badande.
• sammansättning skapar nytt ord av rotmorfem. Ex: var-dag, barn-bok, sol-gul, pant-sätta, sim-hoppa. Substantiv, adjektiv och verb kombineras.
• böjningssuffix står sist i ordet och böjer ord enligt tex tempus, bestämdhet och plural.
• stam vad som blir kvar när man tagit bort alla böjningar
• denominala när verb skapas av substantiv: band-banda, hasch-hascha, chef-chefa
• deadjektiviska när verb bildas av adjektiv
• deminutivsuffix handlar om suffixet ”-is” och ”-o”. Daghem blir dagis och landsbygdsbo blir lantis. Finns också ord som fyllo, pucko, hygglo
• lexikalisering ett ord har lexikaliserats när man inte till fullo kan förutsäga betydelsen hos hela ordet med hjälp av betydelsen hos delarna. Exempel är ungdom som både kan betyda ’det att vara ung’ och ’person/personer som är unga’. Det går från att händelsebetydelse till att beteckna objektet involverat i händelsen. Insnävad betydelse, berör inte längre alla: ritare är inte alla som ritar utan professionell konstruktör, vadare är inte alla som vadar utan speciell fågel.
• fogemorfem ibland sätts ett s (inte bara s) in mellan sammansättningar: stolsben, barnsben. Om förleden utgörs av en sammansättning krävs oftast ett fogemorfem. pepparkakegubbe
• determinativa förleden determinerar (bestämmer) efterleden. En ångbåt är en båt som drivs med ånga. En skrivbok en bok som man skriver i.
• kopulativa kopulativa sammansättningar är sammansättningar där betydelsen ligger i helheten förled + efterled. En sötsur sås är söt och sur, en blågul flagga blå och gul.
• fast förbindelse t.ex. då sammansättningar bildas av verbpartikel + verbrot: inskjuta, bortföra, avbryta.
• retrogradering uppstår när en sammansättning med avledningsändelse görs om till ett verb: kedjerökning kedjeröka, hjärtoperation hjärtoperera
• kortord större bitar, helt morfem eller mindre del i ord slopas. Ex: motorhotell motell, motorvelociped moped, kontrollera kolla. Kallas ibland teleskopord.
• restmorfem morfem som saknar betydelse (eller som åtminstone inte har tydligt genomskinlig betydelse) kallas restmorfem. Vi ser det i tillexempel körs- i körsbär.
• bundna rotmorfem morfem som uppbär egen betydelse, men som ändå inte kan fungera på egen hand: hämt- som i hämtpizza och flick- som i flickbok och log- som i logdans. *hämt, *flick och *log fungerar inte på egen hand
• genomskinlig ord/orfem är genomskinliga är betydelsen är uppenbar. Det är den till exempel inte i jordgubbe eller kofot. De är då ogenomskinliga
• initialförkortningar När Dagens Nyheter blir DN, short message... blir sms. Dessutom IT, EU mm. Även u-båt, u-länder mm.
• fri topik ”””då man i ”ett förled” av meingen presenterar något, följt av kommatecken, och sedan säger något om det”””: Den där boken vi diskuterade igår, Kerstin Ekman hade skrivit den. Den där mopeden vi diskuterade igår, sälj den omedelbart!
• bisatser definition: 1. måste vara den sats 2. måste fungera som satsdel i en annan sats eller i en fras. kännetecken: 1. har bisatsinledare 2. satsadverbialet (ofta inte) kommer före det finita verbet (BIFF) 3. är satsdelar i överordnad sats eller fras
• att-satser bisatsinledaren att gör att satsen ofta fungerar som subjekt, objekt, rektion eller atrribut
• indirekta frågesatser inleds av ett frågande pronomen (vem, vad, vilken/vilket/vilka), ett frågande adverb eller en frågande subjunktion (om, huruvida) och har ungefär samma betydelse som en direkt fråga:
• dubbel bisatsinledare två stycken bisatsinledare, t.ex. vem och som: Jag undrar vem som förlorade på affären egentligen.
• relativsatsr dessa inleds antingen med ett relativt pronomen (som, vad, vars, vilka), ett relativt adverb (när, då, där) eller av en kombination av preposition och relativt pronomen (t.ex. på vilken/vilket/vilka). Stolen, på vilken jag sitter, är ganska obekväm
• korrelat det ord i matrissatsen som relativpronomet eller relativadverbet syftar på kallas korrelat. I Flickan som dog är flickan korrelat och i Dagen då vi skulle resa är dagen korrelat
• frågeformade konditionalbisatser – (FFK) adverbiella bisatser som saknar bisatsinledare: Kommer vi till ven (så) ska vi besöka Backafall.
• satsadverbialbisatser ”kommenterar” resten av satsen. Förekommer inuti (medialt) eller på slutet (finalt). Ex: Han har, om man så säger, skaffat sig en ordentlig rondör.
• samordning två led, t.ex. fraser eller satser, kan samordnas med en konjunktion. Konjunktionen och samordnar oftast fraser och satser av samma slag, till exempel nominalfras + nominalfras, adjektivfras + adjektivfras, bisats + bisats, huvudsats + huvudsats
• sammandragna satser en speciell form av samordning. En sammandragen sats är en koordination av två satser, där ett eller flera delar i ett av koordinationsleden har strukits p.g.a. identitet med motsvarande satsdel i det andra samordningsledet. Min hund skäller ofta på grannens barn och tigger godis Min hund skäller ofta på grannens barn och min hund tigger godis
• pseudokoordination när två verb samordnas: Vi har gått och simmat varje onsdag. Ungdomarna stod och hängde vid kiosken
• konjunktioner bindeord som knyter ihop satsdelar eller satser av samma slag. Ex: men, ty, så, för, eller
• subjunktioner subjunktioners uppgift är att inleda bisatser. Betydelsen ligger i att de anger en semantisk relation mellan bisatsen och den överordnade satsen/frasen, tex orsak, avsikt eller villkor. Ex: att, allteftersom, alltsedan, eftersom, därför att, då, så att, om, bara, antingen, förutsatt att, liksom, som, såsom, än, fast, fastän, medan, trots att, för att, på det att, om, huruvida, ifall
• stora satsdelar (primära...) verbala: predikat (inklusive verbpartiklar och ”partikeladverbial”), nominala: subjekt, indirekt objekt, direkt objekt, predikativ, adverbiella: bundna adverbial (ingår i huvudverbets valens), fria adverbial (tid, sätt, rum, omständighet som inte ingår i huvudverbets valens)
• små satsdelar (sekundära...) i nominalfraser: attribut, i prepositionsfraser: rektion, i adjektiv- och adverbfraser: adverbial

Alla Inga Spara